Platsen för det nya domkyrkoforum är centrala Lund, i direkt anslutning till domkyrkan. På tomten finns det befintliga Arkenhuset, som är en byggnad av kulturhistoriskt värde.

Den nya byggnaden strävar efter att inlemmas i stadsbilden på ett naturligt sätt, genom att ta upp omgivande byggnaders skala och stadsmässiga linjer. Samtidigt har visionen med den nya byggnaden varit att skapa en samtida byggnad, som lägger ett nytt lager till de många historiska lager som präglar det centrala Lunds stadsmiljö. Det vinnande tävlingsförslagets motto var ”Portal och Atrium”, och ambitionerna i det ursprungliga förslaget fullföljs med ett helt nytt program i det omarbetade förslaget.

Byggnaden skapar intressanta yttre och inre rumsekvenser, och blir både en portal för besökare till domkyrkan och en välkomnande mötesplats för fördjupning och samtal. I anslutning till byggnaden skapas nya publika stadsrum: i förplatsen mot Kyrkogatan, i entrégatan mot domkyrkan som återupptar den historiska Lilla Kyrkogatans sträckning, och i den triangulära torgplatsen mot Kungsgatan. I tillägg till de inbjudande yttre stadsrummen skapas ett interiört atrium och en inre gård som omsluts av det befintliga Arkenhuset och nybyggnaden.

Det centrala publika rummet i byggnaden är entrétorget, som nås både från huvudentrén mot domkyrkan och från entrén mot Kyrkogatan. Entrétorget utformas som en mötesplats; ett generellt och generöst rum med utrymme för skilda aktiviteter som reception, utställningar och servering. Via ett dubbelhögt atrium skapas visuell integration med domkyrkoförsamlingens lokaler på plan 2. Hörsalen utformas som ett unikt rum, med den karaktärsfulla lanterninen som pekar upp mot domkyrkans torn.

Nybyggnadselen ansluter till det befintliga Arkenhuset och skapar en integrerad enhet, där församlingslokalerna sammanfogas sömlöst mellan befintlig och ny byggnad. Den befintliga bokhandeln Arken sammankopplas med domkyrkoforums övriga lokaler med en ny gemensam entré.

Den yttre gestalten utgörs av en enkel men karaktärsfull volym, vars linjer spelar med omgivande byggnaders genom vinklar och lutningar.
Mot Kyrkogatan fullföljs Arkenhusets takfall i ett skärmtak över förplatsen till byggnaden. Mot domkyrkan markeras entrén genom den karaktäristiska lanterninen. Huset viker sig runt tomten på ett sätt som ibland bevarar viktiga vyer och situationer, ibland skapar nya.

Byggnadens fasad och lutande tak är av mässing, ett naturmaterial som ger en rik och levande yta. Fasadmaterialet tar upp materialkaraktären hos flera av de närliggande byggnadernas tak, likväl som färgtonen hos omgivande byggnader. Materialet åldras med en naturlig och levande patina, vilket låter byggnaden åldras in i stadsbilden; vid invigningen skimrar huset i guldtoner, men redan efter något år kommer det att ha ärgat till en mer dämpad bronston.

Invändigt är huset gjutet i betong mot brädform, och väggarnas massiva och tunga karaktär kontrasterar mot upplevelsen av rymd och ljus i de rum som skapas.

Hamnbadet i Göteborg är kulmen på en lång period av urban transformation i ett centralt område, som gått från övergiven hamn till en blågrön stadspark. Omvandlingen har burits av ett starkt koncept som kallats för ”badkultur” där bastun, som byggdes 2015, var en pionjär. Den direkta kontakten med vattnet och den tillåtande hamnmiljön utgjorde grunden för en process där en rad prototyper utvecklades genom medborgardeltagande, vilket etablerade platsen som ett offentligt besöksmål för hela Göteborg.

Bland prototyperna fanns ett litet saltvattenbad som hämtade sitt vatten från älvens saltkil, på sex meters djup. Utifrån det testet växte idén om en mångfunktionell, flytande park med flera saltvattenbassänger med öppen botten. Genom att hänga sex meter långa dukväggar under ytan och pumpa ut det förorenade sötvattnet kan bassängerna istället kontinuerligt fyllas med rent saltvattnet. Det lågintensiva pumpandet förnyar också vattnet och gör ett reningsverk överflödigt.

Hamnbadet är tänkt att ansluta till promenaden längs med gränsen mellan land och vattnet på Kvillepiren. En sekvens av slingrande spänger och plattformar bildar balkonger för vistelse vid och över vattnet. De leder fram till en mer intim plats, med entréer till omklädningsrummen och bastun. Servicebyggnaderna hyser även personalutrymmen och offentliga toaletter för parkens gäster.

Två broar spänner över våtmarken i strandlinjen och når badet på olika nivåer. En spiralrörelse binder samman dem och tillgängliggör pontoner och bassänger i flera riktningar, sittgradängen, trappor och ramp – rumsliga element som skapar ytor för solbad, sittplatser, dusch och utsikt. Det finns bassänger för simning, hopp och lek. Den raka saltvattenbassängen riktas mot stadens centrum och ger känslan av att simma i det stora älvrummet. Den runda saltvattenpoolen omges av flera nivåer att hoppa från. Och den gamla sötvattenpoolen från prototypfasen som har återbrukats och anpassats med fokus på vattenlek och möjlighet till högre temperatur än övriga bassänger.

Den befintliga industribyggnaden är byggd på 50-talet för att inrymma en glasfabrik. Betongstommen har en pelarstruktur med ett modulmått på 7m x 7m som medger stora generella ytor. Pelarna är dimensionerade för en framtid vertikal utökning av volymen. Fasaden består av gult räfflat tegel som är murat i munkförband med horisontella och vertikala tegelband som avspeglar husets struktur på fasaden. Även den särskilda takprofilen förtydligas av teglets disposition i en kant längs med takfoten.

Tillväxtstrategin är att förlänga den befintliga huskroppen upp i kontinuitet med den existerande i en byggnad som får ett sammanhållen tydlig identitet. Det befintliga husets regelbundna plan upprepas i fyra nya våningar och mönstret i fasaden förlängs i den nya delen av volymen. De befintliga fasaderna bevaras i sin helhet, inklusive gavelns karaktäristiska takprofil som tas upp i det nya takets sektion.

Gestaltningen utgår ifrån husets industriella karaktär och dess bearbetade tegelfasad för att skapa en dialog mellan dess detaljering och den nya delens utformning. Teglets tyngre volym förlängs genom ett nytt lättare metalltillägg. Den nya fasadens struktur speglar dispositionen i den befintliga: vertikala och horisontella profiler organiserar fasaden i ett rutnät som inrymmer generösa horisontella fönsteröppningar och fyllda täta delar. Murens tyngd förstärks genom att jobba med ett lättare uttryck för den övre delen. De befintliga fönstren i fönsternischer i tegelmuren blir framträdande glaspartier i fasadens yttre liv i metallskalet. De murade fyllningar som tecknar fasadens liv i den befintliga delen blir intryckta kassetter med framträdande djupa kanter i nya delen. Plåtkassetternas utbockade kanter bidrar till upplevelsen av lätta tunna skikt, och skapar en levande skuggverkan.

För tillägget väljs en beklädnad av pulverlackerade metallkassetter i en ljus ton, så nära teglets kulör som möjligt, med en sidenliknande yta. En yta som kan få effekt av mjuka skuggor från de utkragande fasadflänsarna, en yta som vackert samspelar med befintligt tegel i liknande ton. Alla partier i befintlig del målas med kulör som liknar teglets, ambitionen är att läsa det nya huset som en distinkt huskropp där det gamla och det nya samverkar i en ny helhet utan att göra avkall på tydligheten i det som är nytt och gammalt.

Vi kallar vår vision för Rum för egenmakt – Det har fått rumslig gestalt i fem idéförslag:

– Lule älvdal – möte mellan vatten och land

– Bodens fästning utvecklas till allmän park

– Råne älvdal – ödehus som resurs

– Bodens förtätning börjar med mötesplatser

– Konsten och enprocentsregeln

Lule älvdal, möte mellan vatten och land.

Älvrummets historia är en historia om rörelser genom landet från fjäll till kust. För samebyarna, ångbåtarna, det flyttande virket och rallarna.
Bruset av det forsande vattnet i Eyvind Johnsons skildring av våren i Boden är sedan länge dämpat av den reglerade vattenströmmen. Översvämningsmarkerna ner mot vattnet har alltid varit landskapets värdefullaste tillgång. De många ladorna vi ser vittnar om detta. Höslaget i Avan minns det här varje år i den stora marknaden. Vi vill peka ut och förtydliga detta historiskt viktiga möte mellan vatten och land och göra det till en del av nutidens rörelser längs med älven. De nya rummen placeras på gränsen mellan vatten och land. Här skapas nya mötesplatser som möjliggör flertal aktiviteter under tak och utifrån varje bys egna initiativ.

I bilden ser vi hur vi föreställer oss ett av dem, som ett torgliknande rum med ett tak som förlänger användningen över säsonger, ett slags hall där mycket kan hända. Rummet möter vattnet med en nedtrappande brygga där man kan bada och lägga till med små båtar. Det är byggt i trä med en struktur av modern limträkonstruktion. Nära kroppen är strukturen beklädd med träspån som fjäll. Det djupt blåa valvet, försvinner visuellt i skymningsljuset, Kulören inspireras av Bodenskolans måleriska avbildning av samma ljus. Golvplankorna kan med fördel komma från återbruk av virke från någon förfallen och oräddbar lada i området. Det är inte svårt att föreställa sig rummet fyllt av marknader, konserter, dans, fest!

Boden fästning blir allmän park.

Bodens identitet, dess ursprung, är intimt sammankopplad med det megasystem som är fästningen. Detta är en unik identitet som finns och är värd att förstärkas och utvecklas.

1998 byggnadsminnesförklarades stora delar av fästningen, som nu förvaltas av Statens Fastighetsverk. Vi vill öppna upp och tillgängliggöra forten, de militära spåren och landskapet med en ringpark. I promenaden mellan forten kan vi föreställa oss ett pärlband av rumsligheter, samtidigt som man i promenaden upptäcker de olika ruinerna som tillhör fästningen.
De nya gläntorna skapas med hjälp av björkträd planterade i en regelbunden cirkel kring en eldplats.

Forten är skurna och sprängda ur berget, stormgravsrummen är magnifika. Vi föreslår att befintliga yttre rum kring forten får nya funktioner som stärker omvandlingen och välkomnar alla. Rummen inspirerar olika aktiviteter som kan framhäva dess kvalitéer. I bild ser vi hur en cirkusskola skulle kunna hålla till i ett av stormgravsrummen under sommarsäsongen och bidra med spektakulära konster i rummet, eller hur vi föreställer oss ett av dessa rum förvandlat till en isbana med utsikt över landskapet och motsatt bergstopp.

Efter Norra hamnens stensatta kajstråk, mjuknar landskapet upp successivt och mötet med havet övergår i park och strand. Det är i övergången som en ny plats växer fram. 

På denna plats har medborgarnas önskemål styrt utformningen. Vårt förslag tolkar och gestaltar en plats som bjuder på matupplevelser, mötesplatser för att skapa och lära; möjligheten att koppla av i lä från vind och regn; lek, sport och spel; och en utomhusscen, samtidigt som den synliggör vädrets skådespel. 

Karantänens vackra tegelbyggnad får en ny skrud för att passa konstnärer och konsthantverkare. Karantänen kallar vi framöver för Hantverkshuset.

Hantverkshusets bottenvåning öppnas upp till en fängslande ateljémiljö. Här har vi skapat studios för att hantverkare och konstnärer ska kunna arbeta med bland annat keramik, smide, läderhantverk, måleri, slöjd och grafik.

Centralt i byggnaden leder ett nytt trapphus upp till två större verkstadsrum för kursundervisning i konstnärliga verksamheter och evenemang. Rummen får breddare vyer över horisonten och sundet, och en visuell kontakt ut mot norr och söder genom glasade öppningar i gavlarna.

Den nya verksamheten tillåter en varsam renovering av huset där byggnadens ursprungliga struktur och materialverkan lyfts fram samtidigt som den övergår i en robust verkstadsmiljö.

Framför Karantänen tar Hantverkstorget form. Torget avgränsas mot norr med hjälp av en ny byggnad som vi kallar Vädersalen. Här kan en kulinarisk scen för alla plånböcker flytta in i en händelserik saluhallmiljö.

Hantverkshusets och Vädersalens verksamheter ges möjlighet att ta plats på torget. Tillfälliga utställningar, workshops, uppträdanden, fester samt marknader livar upp platsen under olika säsonger. Torget befolkas även av saluhallens gäster och Gröningens besökare. Nya träd fångar vinden och styr upp den så att endast lätta vindar når torget. Vid regn kan barn och unga plaska i vattenspegeln.

Vädersalen, med sitt hölje av mjukreflekterande metall, återger omgivningens och himlens kulörer och ljus, i en evigföränderlig målerisk avbild.  Väderskådespelet framhävs av byggnaden själv genom fasader och tak.

Mot torget öppnar sig husets gavel och bjuder på klättring i ett väderskyddat uterum. Längst med en välkomnande fasad fortsätter promenaden för att så småningom, öppna upp sikten mot havet med en norrvänd utomhusscen. Här kan mindre konserter och uppträdande anordnas med plats för publik i norr. Scenen skapar ett skyddat rum för blåsiga och regniga dagar, där även vackra solnedgångar över havet kan skådas.

Inuti Vädersalen serveras det mat från hela världen. Här får ett flertal passionerade kockar var sitt bås med delade kärnfunktioner som disk, förråd, leveranser, och sophantering. Servisen är tillverkad i Hantverkshuset. Havets skiftningar kan skådas från alla platser i huset, ett längsgående fönsterband bjuder på utsikter både på botten- och övre våningen.

Utom­hus kan man sitta under husets generösa taksprång och njuta av regnets ljud eller eftermiddagssolen i lä. Sundet glimrar igenom den gröna Kustträdgården. I trädgården finns det rum för lek och stillhet, öppna och gömda platser, sinnliga och kontemplativa. Funktionen styrs av väder, vind och besökarens lust.

Kustträdgården är delvis vindskyddad samtidigt som vinden bor i den. Tallarna, oxlarna och ekar formas av vindens kraft. Låga buskar som slån, en och nypon skapar lä till småfåglar och insekter. Den är karg under vinterhalvåret men frodigare på sommaren. Trädgården tar hand om regnvattnet från Vädersalen när regnet flödar eller sipprar från taket ner i växtbäddarna. Vegetationen skapar en tydlig övergång mellan byggnadens stramhet och trädgårdens frodighet. Mur och sten möter tall, en, nypon, fläder och högt gräs.

Från ett större perspektiv önskar vi manifestera platsens nya identitet genom ett vertikalt konstverk. Vinden väcker konstverket till liv och lik en fyr, synliggör det Gröningens start från långt avstånd. Vi kallar det för Väderfångaren.

Den nya scenbyggnaden placeras centralt i Norra Kanalområdet och hjälper att organisera flöden i den framtida parken. Utformad som en sammansättning av tre paviljonger kring ett stort sexkantigt svävande tak, bildar den nya strukturen olika rumsligheter både inomhus, utomhus, och under taket.

Såväl de yttre rummen kring strukturen som det stora scenrummet under taket kompletteras med funktionerna som är placerade i sidopaviljongerna, och på så sett möjliggörs en stor flexibilitet i användningen.

Mångsidigheten bidrar till en varierad upplevelse när man promenerar kring den: Vid ankomst från Norra Kanalgatan möter vi en entréplats med möjlighet till uteservering. Om vi rör oss längst med kajkanten vid kanalen, möter vi den stora scenen som öppnar sig ut mot söder. Promenerar vi västerifrån möter vi ett grönare och mindre rum kring lilla scenen, definierat av såväl den nya strukturens paviljonger som av ett tak av omslutande träd.

Den nya utomhusscenen inspireras av och knyter an till en träarkitekturtradition som finns i Karlsborg. Med sin flerkantiga geometri, sin dekorativa konstruktionsverkan och en färgsättning i två kulörer får den ett uttryck som kan läsas i kontinuitet med den traditionen, samtidigt som den bidrar med en nutida gestaltning till Norrakanalområdets framtida karaktär. Trästrukturen är synlig och naturmaterialet rått och taktilt: Taket består av pelare och balkar som bildar en svävande sexkantig figur över scen- och torgrummet. Dessa är tänkta konstrueras av korslimmat trä, vars yta behandlas med kiselbaserad impregnering och lämnas synlig.

Scenrummet, som också kan betraktas som ett torg under tak, omsluts av tre enkla volymer i trä. Dessa definieras med stående reglar av naturträ, och fält av målade träskivor, samt sinuskorrugerade täta tak. Träytans materialitet betonas i relation till de målade koppargröna skivorna som täcker mellanrummet och skänker byggnaden ett levande uttryck. Mötet med marken gestaltas med en sten eller gjuten sockel och tar emot de olika nivåerna i parken. På entrésidan ligger scengolvet i nivå, medan kanten på motsatt sida bildar en upphöjd scen mot söder.

Byggnadsvolymen orienteras längs med Hagelstigen i kontinuitet med befintlig flerbostadshusbebyggelse. Programmet är sammanhållen i en enda huskropp som inrymmer sex lägenheter, gemensamhetsutrymmen, personalutrymmen och en övervåning med arbetsplatser.

Byggnaden karaktäriseras av ett stort utkragande tak som möjliggör en inredd övervåning och väderskyddade uteplatser för de boende. Huvudentrén är indragen i byggnadsvolymen och ligger mot Hagelstigen. I anslutning till den finns parkering för rörelsehindrade och cykelparkering. Övriga parkeringsplatser når man från den norra gatan. En förrådsbyggnad med miljörum och lägenhetsförråd längs med Kurravaaravägen avskärmar buller och ramar in trädgården. Trädgården erbjuder möjligheter till odling och flera olika platser för samling utomhus.

Bostäderna är utformade för att vara yteffektiva och med god tillgänglighet främja de boendes möjlighet att leva ett tryggt och självständigt liv. Bostaden erbjuder flera olika rumsligheter. Köket har en tydlig avdelad rumslighet och i det stora samvarorummet kan sovdelen avskärmas med ett draperi.

Gemensamhetsutrymmena består av en gemensam entré/vindfång med möjlighet till rullstolsspolning, rullstolsförråd, tvättstuga, gemensamt kök i anslutning till ett samlande vardagsrum och tv-hörna med en öppen spis. Intill det gemensamma vardagsrummet som har en generös dubbeltakhöjd finns en förlängning i en gemensam uteplats under tak riktad mot sydväst.

Personalutrymmena innehåller omklädningsrum, toalett med dusch och ett pausrum med pentry.

På det övre våningsplanet finns kontorsarbetsplatser som man når via en egen entré från det gemensamma vindfånget. Här finns sexton arbetsplatser, ett pausrum, kapprum, RWC och WC/städ samt teknikrum och mötesrum. Programmet i övervåningen har potential att samutnyttjas med de boende

The traces of Wilhelm Von Nottbeck Park from the 30´s show the intention of extending the park south towards the corner between Puuvillatehtaankatu and Kuninkaankatu. We want to extend the park in that manner as well as place the Art Museum consolidating the corner and the entrance to the Finlayson area from the west. The new museum building is thought as a freestanding volume in the park. The division of the program in two volumes brings the possibility of keeping the historical visual connections between the Headquarters building and the Finlayson Palace, prolonging the park between the buildings and integrating an outdoor exhibition area.

The new museum building has a vertical elegance. Being the proportions and widths of its facades in concordance with the Churches and the Headquarters building gavels, It connects with the scale of the surrounding fabric while rising above the neighbor buildings and the magnificent trees. The geometry of the plan is a play between two directions, the one of the existing building fabric and the Finlaysons Palaces diagonal orientation. While moving around the building a playful experience of spaces at eye level is orchestrated by the facetted building volume, opening the view´s around the corners, anticipating entrances and connections between street and park.

Moving along Puuvillatehtaankatu from west to east the new building brings spatial clarity to the park on the south of the Fynlaison church, as well as to the space west of the Headquarters building. At the new square, a staircase pavilion is placed to give access to the future parking underground. Some new trees are planted organizing a space to linger and where to park the bikes. Fynlaisoningkato is to be paved at the same level as the park and become a shared space in continuation with the peatonal streets of the Finlayson area, prolonging the new square towards the Museums entrances.

The volume in the west corner of the park is to include the public part of the program and a smaller service building is to be built on the east part of the plot, which will fulfill the needs for the service facilities, with good access for the transport logistics in relation with the museum. The Museum building will include: the exhibition areas, both permanent and temporary, atelier, meeting spaces, café and the museums shop, as well as the needed wc and cleaning facilities in relation to them. The two buildings are connected through an underground passage. The technical facilities are to be placed in one floor underneath the museum building, possibly serving both.

The buildings materiality relates to the textile history of the industry of Finlayson. A three-dimensional extruded ceramic undulating surface is to be mounted for the facade of both buildings. The profile to be described specifically for this project as in the adjacent drawings and images.

The tactile undulating surface is based on a vertical pattern. The textile effect of this surface is enhanced by a set of horizontal bands that appear as waved into it. These bands have the same pattern but are to be mounted horizontally. They are used for the composition of the facade giving a sense of scale from the distance. At the same time, they appear at the close encounter with the building, as to solve the buildings plinth in direct contact with the hand.

The punched window niches are defined by a set back of the window pane as well as the fold out of  a Cornish element upwards, and as a specially designed ledge, also folding diagonally out of the setback. The elements around the windows are defined with flat ceramic elements of same color, to become distinct in relation to the undulating surface.

Verksamheten äger rum kring en samlande Verkstadsgata. Den kantas av den befintliga tegelbyggnaden och de två nya och förskjutna träbyggnadslängorna med verkstäderna.

Programmet organiseras i tre huskroppar. Verkstadsbyggnaderna delas i två längor för att anpassa volymerna till de befintliga trädens lägen. Längorna placeras parallellt med den befintliga entrébyggnaden, och bildar, på så viss, en aktiv verkstadsgata sinsemellan och en plats mot sydväst för utomhusundervisning under träden. Den tredje huskroppen, avsedd för diverse förvaring, miljörum och stödutrustning, bildar en behövlig gräns mellan den nya driftytan utomhus och de befintliga villorna avgränsande mot söder. Besökare- och transporttrafik fördelas vid parkeringen. Besökarna ankommer på samma sätt som de gör idag, längst med stigen norrut, och passerar lekparken och ett skogsparti innan ankomsten till muséets ingång och Verkstadsgatan. Vid ankomst skapas ett entrétorg för utomhussamlingar i relation till befintlig huvudentré. Den nuvarande skulpturen som illustrerar två hantverkare flyttas till detta rum, och vi skapar en sittbänk längst med den låga stödmuren som tar hand om nivåskillnaderna. Transporter leds, i stället, via den södra delen av parkeringen, in i den nya driftytan. Här får man känslan av att befinna sig i en hembygdsgård där mycket av verksamhetens stödjande arbete pågår. Trämaterialet ur de träd som avverkas för att skapa denna yta föreslås användas i den nya byggnaden, eller tas omhand av verksamheten.

Det sker tre platsbildningar i rummet: Entrétorget, Metall- och Glasverkstadens smidesområde utomhus och Grillplatsen vid rummets andra ända. Därifrån rör man sig vidare mot sydväst, under ett tak, för att komma fram till träverkstadens yttre undervisningsrum, eller österut i området för fortsatt besök av muséets hus. Verkstadslängans utkragande tak följer rörelsen och bjuder på en skyddad gång längst med gatan. Från den kan man titta in, eller delta i, den pågående verksamheten såväl inne som ute. Gångstråk anläggs även under den befintliga tegelbyggnadens tak. Stenbelagda golv beskriver platsbildningarna, och större kvarnstenar används som podier för smidesarbeten eller som underlag för grillning.

Duved Future is a development project in Sweden. The approach is to use the village of Duved as a tool for social and city/village development innovation. The development is to be done from the inside, in close connection to the inhabitants and the existing village.

Latest news on the project you may find at http://duvedframtid.se

Five houses

There is a big need of qualitative dwellings at affordable prices. Swedish property developers are centered in medium- or high end apartments saturating the market with an extraordinary homogeneous range of dwelling prices and types.

We are searching for inspiring alternatives to those of the market with an injection of architecture.

The development of smaller communities is not given the same consideration than that of the bigger cities.  By focusing in Duved the project wants to bring attention to a growing interest in alternative ways of living in more sustainable manners than those of the bigger cities.

The direct contact with the natural landscape, the cultural richness as well as the dynamic and entrepreneurial character of Duveds community makes this an extraordinary setting for the “5 Hus” project.

Duved takes the lead and develops an exhibition of  five new buildings that illustrate the possibilities that architecture of the smaller scale and the smaller wallet can bring.

We are searching for sustainable ways of living and living spaces that ensure a better life quality for today and for the future.

Sweden wants to be ahead in the development of the wooden building industry. The wide disconnection between the architecture field and the building industry in Sweden is giving poor results generating production systems that though effective in costs and time, are forgetting the human dimension.

We are searching for ideas that elevate the resulting architecture and production systems within the market product range that connect these fields again, resulting in processes where Architecture and Structural ideas dictate the needs that the industry needs to cover and not the other way around. Our aim is to build five prototypes that can bring the industry to new types and production methods.

Vätterns strand är bitvis brant och dramatisk och bjuder omväxlande på hisnande vyer och tät och frodig vegetation. Denna omväxlande karaktär tar vi tillvara och förstärker i upplevelsen av hur man närmar sig Jönköpings nya kallbadhus.

Parken bildar en entré samtidigt som den är en plats för umgänge och lek då ett bad inte är planerat och då man vill ta en paus på sin cykeltur utmed stranden.

De stora befintliga träden bevaras, och under dessa bildas terrasser med hjälp av sittvänliga murar. Terrasserna ger fina möjligheter till områden med aktivitet och samtidigt även sittplatser med utblickar för lugn kontemplation. Vackra ängspartier bjuder in den omgivande naturen i parken och förstärker dess ekologiska värden. Vi kan välja att röra oss i en mjukt sluttande slinga mellan murarna och nedför trappor inskurna i terrasseringen.

I den sydöstra delen är karaktären lugn, som en förberedelse för promenaden ut till kallbadhuset. Man anar och lockas mot den spång som leder vidare ut i vattnet, och här väcks en nyfikenhet och förväntan för att se mer och komma närmare.

Från brofästet bland murarna leder en lättare träspång mellan massiva träbalkar ner mot badhusets entré. Aktivitet kan anas genom mötesrummets höga fönster och man får en första skymt av gårdsrummet och vattnet genom byggnaden.

Ungefär halvvägs bryter spången riktning för att närma sig huset snett utmed fasaden och kustlinjen mot norr. Väl framme vid entrérummet, bjuds besökare på en lång siktlinje mot sjön i entrériktningen för att sedan vända blicken mot söder och uppleva badets centrala och mest publika rum.

Kallbadhuset är en plats för kropp och själ. En del av badet sker i gemenskap. Gemensamhetsbadets kultur präglar det samlande och trygga gårdsrummet där vi möts, ett yttre rum i ett avskilt sammanhang.

Gårdsrummet är öppet mot söder- och västsolen. Vi möts och småpratar antingen i entrérummet under taket, på spången, i skuggan vid bänken mot väggen, eller i solen, på däcket där vi ligger utan insyn från kusten. Här går vi ner till vattnet där vi plaskar och simmar. Vintertid ger samma trappa tillträde på däck åt skridskoåkarna från sjösidan.

Till det gemensamma hör måltider och samtal i husets egen lounge och relaxdel. I direkt relation till gården skapas detta generösa rum med utblickar mot himmel och sjö.

Från gårdsrummet delar vägen sig genom två passager som beskriver två privata sfärer. Det är här som en indelning sker, per kön eller enligt brukarens önskemål. Varje passage under tak och genom byggnaden leder till omklädningsrum, bastu, balkong med vy och insynsskyddad trappa ner till vattnet.

Ögat och kroppen anpassas successivt till det något dunkla atmosfären i omklädningen. Här varvas tempot ned genom avklädandens välbekanta rutin.

Duschrummets vertikalitet med dess direkta ljus står i konstrast till omklädningens närmare tak, genom vars balkar ljuset sipprar. Väggens ytstruktur framkallas med ljuset. Man anar en dörr som öppnas ut mot solterrassen när golvet glöder av reflekterat solljus.

Ljuset förkroppsligas genom ångan i bastun. Panelbeklädnaden av värmebehandlat trä får en något ljusare nyans ovanför balkhöjd och leder det indirekta ljuset som fyller rummet ovanifrån, från sidorna och ramar in vyn.

Takets lutning följer sittgradängens och leder sikten mot vattnet. Ett centrerat parti i en djup nisch mellan sittbänk och tak ramar in en abstrakt vy av horisonten. Materialiteten, ljuset, och de långa vyerna samspelar i ett rum som inspirerar till kontemplation och dagdrömmar för den enkilde besökaren, och kan även inrymma samtal och fest i sällskap.

El nuevo edificio de Ciencias Biomédicas de la universidad Carlos III se sitúa en el eje de la calle Buhigas conformando una entrada al campus desde el Oeste.

El volúmen se articula entre un nivel superior dado por la cota de la rotonda, y un nivel inferior a cota con los accesos desde la calle Madrid, y desde el pasaje norte-sur interior al recinto que conecta las entradas desde la  Avda. Federica de Montseny y la calle Carabanchel .

La decisión de la posición del volúmen es estratégica no sólo en relación al entorno exterior, ofreciendo una fachada monumental al eje de la calle a la que se presenta, sino, y fundamentalmente, en relación a los edificios existentes en el solar; una oportunidad para generar una densidad y una situación urbana necesarias, proporcionada y modulada por el juego de volúmentes y recorridos existentes, los edificios a añadir y los vacíos contenidos entre los mismos.

Configuración espacial y programa.

El programa se ordena en las plantas más públicas de Aulas y Laboratorios, en torno al eje éste-oeste recogiendo las entradas a ambos niveles del solar en una secuencia espacial emocionante:  desde un espacio exterior cubierto que marca la entrada desde la nueva Plaza, a través de un patio abierto y un Atrio con desarrollo diagonal y luz cenital destilada a través del plegado de su techo, hasta el zaguán a levante.

Éste generoso espacio público central en doble altura, definido por la topografía del suelo en terrazas y el carácterístico plegado de su cubierta, ofrece una diversidad de lugares para el encuentro, dotados de infraestructura para el trabajo portátil y en equipo, posibilitando el aprendizaje colaborativo. En el Atrio se acordarán citas y reuniones, se trabajará entre clases, y se recibirá al alumnado al comienzo del curso lectivo, se expondrán trabajos y se anunciarán y realizarán eventos, se convertirá en el escaparate público de la facultad, generando su imagen representativa.

Las aulas se plantean en planta baja como una prolongación natural del Atrio. Espacios con superficies que posibilitan el trabajo en grupos de diversos tamaños, proporcionados para configuraciones de amueblado flexibles y recoger las didácticas colaborativas actuales.

Todas las Aulas tendrán contacto directo con el exterior y los espacios ajardinados alrededor del edificio, ofreciendo su extensión a los mismos.

Los despachos, lugares para el trabajo y reflexión individual, se ordenan a partir de planta segunda formando patios, abiertos y cerrados, en crujías en dirección norte sur, y conectadas en anillos efectivizando las comunicaciones verticales y localizando nodos de servicios por plantas. En relación a éstos nodos se proponen espacios de reunión informal, que inviten al diálogo, dónde encontrarse cuando se busque el intercambio de ideas.

La escala de los espacios públicos en el edificio se modula para adecuarse al nivel de privacidad creciente en altura según los usos. Así los patios en torno a los que se disponen los despachos adquieren una proporción más doméstica que los espacios de accesos y Atrio de las plantas inferiores, facilitando a su vez unas condiciones de soleamiento óptimas.

Como complemento a los espacios programados ofrece el edificio una serie de terrazas y jardines (ver planta 01, 02 y 04), generadas por la articulación del volúmen, con carácter entre interior y exterior, de grandes cualidades y versatilidad. Éstos espacios están  pensados para expandir la acti-

vidad educativa más allá del aula, son lugares atractivos que favorezcen el intercambio social y que podrán usarse tanto a diario para el descanso, tomar el aire entre actividades, o con programación.

Carácter, materialidad, concepto energético.

El carácter del volúmen se define por el ritmo de los elementos portantes acentúando las verticales con un orden de pilares profundos y una envolvente que se extiende entre los mismos, en bandas verticales que se pliegan horizontalmente hacia el exterior a modo de sombrajos, o hacia el interior a modo de terrazas cubiertas.

La envolvente se define de unas piezas cerámicas cilíndricas estruídas conformando una celosía que da sombra en todo su contorno y mejora la prestación energética del edificio.

La textura de las mismas será microestriada, consiguiendo dada su forma cilíndrica un efecto satinado y de suavidad dado el juego de luces y sombras sobre la fachada.

La cerámica se propone de color natural ocre estableciendo una conversación formal y material con su vecino de la Biblioteca, éste acentuando las horizontales, y vestido de una piel que se pliega en vertical y con estrías de mayor tamaño y color rojo ladrillo.

La estructura portante se propone fundamentalmente de prefabricado de hormigón visto en todo el contorno del edificio, a su vez que en vigas de grandes luces del espacio central, y elementos de fachada de panel sandwich de prefabricado de grc con aislante de alta prestación.   Estructura ligera de madera laminada en vigas y elementos de forjados de madera CLT para los volúmenes de oficinas, caracterizarán el interior de las mismas a su vez que minimizan las cargas.

En general se trata de conseguir una envolvente de gran prestación aislante y de regulación solar óptima, que minimice el gasto energético del edificio. Se plantea a su vez un sistema de ventilación natural controlada favorecida por la configuración en patios, terrazas y pasajes del edificio.

Las cubiertas habitables se resolverán como cubiertas invertidas soladas en las zonas de estar, y como cubiertas ajardinadas en el resto. Las cubiertas superiores sin uso se resuelven como cubiertas vegetales.

Domkyrkoberget är idag en relativt väl integrerad del av staden med en genomströmning av människor i största del norr om kyrkobyggnaden, samtidigt som det upplevs som ett område med särpräglad karaktär.

Domkyrkan dominerar berget med sitt centrala läge i området, sin magnifika skala och gestalt och sin starka närvaro i landskapet. De kringliggande byggnaderna har en mindre skala, om än med gedigna och ståtliga gestalter, som relaterar till gaturum och underordnas kyrkobyggnaden.

Byggnadernas disposition i relation till Domkyrkan och bergets kringliggande gator har en gåtfull ordning som berättar om den medeltida ringmurens utsträckning (idag nästan osynlig) och etablerar intressanta och komplexa relationer mellan byggnadsvolymerna samtidigt som de bildar en fantastisk miljö där mellanrummen och parken har en viktig del i dess upplevelse.

Från Domkyrkotomten har man dessutom en fantastiskt vacker vy av Mälaren i flera olika riktningar och även i rörelsen mellan Domkyrkan och staden uppstår fina siktlinjer i gatuplan.

Vi vill utveckla domkyrkoberget till en rik och livlig publik plats, och tillgängliggöra kulturarvet ytterligare.

Fokus har varit att förstärka denna campusliknande sammansättning genom komplettering med två nya byggnadskroppar och funktioner. Dessa passas in i den existerande strukturen för att skapa en sammanhängande  helhet; ett kyrkans vardagsrum, där funktionerna är fördelade mellan de existerande byggnaderna och de nya i en ensemble av inre och yttre rum.

Entrébyggnaden. Den nya entrébyggnadens volym får ett strategiskt läge mellan områdets entréer, i blickfånget från Lejonporten och Domkyrkans västra entré,  med snabb koppling mot Domkyrkans entré mot norr, och i relation till Tryckerihuset där aktiviteter för barn, ungdomar och äldre äger rum.

Längs byggnadens fasader leds flödena in från Kyrkogatan och Kyrkbrinken. Samtidigt låter fasadens egen karaktär byggnaden bjuda in till sina inspirerande rum, och upplösa gränsen mellan parkens grönska  och byggnadens inre liv. Byggnadens uttryck kombinerar en tyngre läsning som relaterar till de befintliga huskropparna när man rör sig längs den, och en lätthet och transparens när man närmar sig byggnaden framifrån.

Entrébyggnaden välkomnar besökaren med en sekvens genom ett yttre gårdsrum där ett befintligt träd bildar tak, varifrån man leds vidare genom ett rum med lägre takhöjd, och fram till de höga rummen under lanterninernas lutande takskivor. I de lägre delarna finns kapprums- och informationsfunktioner, i de högre organiseras flexibla samlingsrum som får säregna kvalitéer utifrån dess omgivande utsikter och lanterninernas riktningar. Rummen kan kopplas samman för att åstadkomma en större samlingslokal, men också fungera som ändamålsenliga rum var för sig. Nedre planet placeras i suterrängen, och inrymmer kök, förvaring, städ, och vaktmästerifunktioner, med goda kommunikationer mot gatan och leveranser och domkyrkans norra port.

Kansliet. För att lösa Stiftelsens och Församlingens behov av enskilda kontorsrum föreslår vi en avskalad byggnadsvolym längs med Sturegatan  i direkt anslutning till Domkapitelhuset.

Byggnadens placering löper parallellt med den medeltida bogårdsmuren och bildar en avlång gård mot vilken rummen i nedre plan öppnas. Den nya huskroppen ersätter den existerande övernattningsbostaden inom fastigheten Kyrkberget 3. Dess uttryck utgår från en liknande dualitet som entrébyggnaden arbetar med; genom en raster av sten upplöses byggnadens tyngd när man rör sig längs den.

I Domkapitelhusets generösa rum placeras de efterlysta grupp- och mötesrummen, samt gemensamhetsfunktioner, medan de effektiva enskilda kontorsrummen får plats i den nya strukturen. Två lätta gångbroar förbinder båda byggnader och ansluter Domkapitelhuset vid existerande fasadöppningar. Den nya byggnadens funktioner organiseras längs med ett mittrum som kopplar samman alla nivåer och där ljus från takets lanternin silas genom bjälklagsöppningar och trapplopp. Rummet mynnar mot söder och mälarens utsikt i en loggia för informella möten.

Strängnäs Domkyrka är en magnifik byggnad, med en otrolig rikedom av detaljer och lösningar som har adderats i takt med Kyrkans utbyggnader genom århundraden.

Fokus har varit att renodla kyrkorummet som en andlig plats samtidigt som det är dynamiskt och flexibelt.  Rummets lugn kräver att en vis ordning återställs. Entréer rensas från nuvarande inredning och utrustas med fristående fasta inredningar för kapprums/utställnings/ information enl. exempel. Vi återupplever rummens storhet samtidigt som logistik och gestaltning för skyltar och information bättras.

Norra entrén får en viktig roll i förslaget. Därifrån når man snabbt den nya Entrébyggnaden och förvaringen i kyrkobodarna. Vindfång byggs om med automatiserade pardörrar för enkel passage och genomkörning med en mindre truckfordon som köps in. Flexibiliteten garanteras genom en fungerande förvarings logistik.         

En flyttbar triangelformad möbel utvecklas för att möjliggöra utställningar och förvaring, eller som avgränsande element. Till exempel för att förtydliga Roggekorets kapells utsträckning, eller för att  bilda rum i rummet mellan VI och VII travé i kärnkyrkan och möjliggöra användning av detta rum för mindre ceremonier .

Landskap

Landskapsstrategin för de grönytorna har varit att behålla de delar av parken som har starkast karaktär idag, i största del överensstämmande med Sven Lindhs projekt från 1874 och gestalta de övriga rummen med målsättning att skapa en rikedom av situationer som vänder sig till en mångfaldig publik, att domkyrkoberget blir en välkomnande plats för alla. Behovet av en utökad entré till Aulan i Djäknegården kombineras med program för det yttre rummet mellan husen och tar formen av en paviljong som såväl agerar entréstöd till Aulan som till parkens nya funktioner.

Rörelser till och genom området  har varit viktiga i utformningen, att bibehålla och förstärka existerande rörelser och tillföra en bra cykelinfrastruktur.  Cykelparkering integreras i landskapslösningar på ett naturligt sätt.

Tankarnas gång

I norra gränsen av Domkyrkotomten påminner en uppstigande gång fram till en sittbänk på toppen, bland träden, om ringmurens plats en gång.

Stora torget. Marknadsplatsen

Ett nytt lätt tak omgärdar den centrala delen av torget, samtidigt som den bildar en rumsekvens av mindre sammanhang  i det stora torget.  Parkeringarna ordnas mellan varsin trädallé, och marknadsplatsen förtydligas i den centrala delen.

teatern

Ett trappande grönt landskap att sitta i, med Roggeborgen och Domkyrkan som magnifik fond.

En plats för parkteater och mottagningar utomhus

Djäknegårdens paviljong och park

Ny entrépaviljong med café och wc i anslutning till Aulan. Paviljongen bidrar med en scen åt utomhusteatern i västra gaveln, uteservering mot parken och söder, och en sittgradäng under tak mot öster och Europaskolans byggnader. En naturlig plats att hänga för såväl ungdomar som andra.

Minneslunden

Lummiga och stora träd och en kraftig lutning karakteriserar redan idag denna stämningsfulla del av parken, som är organiserad kring minnestenen åt Laurentius André.  En plats för minne och introspektion.

Integrerad parkeringsyta

Den nuvarande parkeringsytan omstruktureras och effektiviseras  för att lämna plats åt Djäkneparken.

Erbjuder ca. 15 parkeringsplatser och 30 cykelplatser.

Ringmurens promenad

En ny stig letar sig fram längs fotavtrycket för den medeltida ringmuren, där idag har försvunnit.  Den befinner sig ibland ovanför muren, exempelvis i nivåskillnaden med Månssonska trädgården; Ibland utanför den, som i delen som avgränsar mot minneslunden och blomsterängen, där en ny längsgående granitbänk erbjuder utsikt mot söder och Mälaren.

Blomsterängen och Rosenträdgården

En romantisk blomsterträdgård smygs in på bergets södra sluttning. Små stigar lämnar det befintliga gångstråket och  leder till hemliga sittplatser mitt i ängen.  En plats för dagdrömmar och kontemplation.

Aktivitets- och odlingsfälten. Månssonska trädgården

Ett ljuvligt stort slutande fält mot söder med fruktträd och en örtträdgård karakteriserar platsen som nu får en indelning med kompletterande program i denna delen av parken: en pedagogisk bärträdgård med hallon och vinbärsodling för självplockning, ett område för gemensamma odlingar för “Odla ihop”-förening anläggs, med utrymmen i de befintliga träbodarna på fältets norrvästra hörn, samt plats för picknick och sola i äng.  En platsspecifik lekplats kan utvecklas i denna del av parken.

Artes trädgård

Tullbomstomtens landskap får en tydligare grönstruktur närmast byggnaden, och en integrerad parkeringsyta mot Trädgårdsgatan som erbjuder ca. 32 parkeringsplatser och ca. 30 cykelplatser.

Inom det gröna området, i samspel med befintliga träd, bildas samlande utvändiga mötes- och utställningsrum som kan bli ett fantastiskt tillskott till verksamheten. Studenterna får platser att mötas på utomhus, samtidigt som deras arbeten kan visas upp, exempelvis i skulpturutställningar eller platsspecifika installationer.

Södertälje Centrums stationstorg har idag en speciell rumslighet som är resultatet av hundrasextio års utveckling kopplad till järnvägen. År 1860 började tågen trafikera stationen som från början bestod av ett stationshus utformat för en eventuell framtida dragning av järnvägen genom staden, en lokomotivstall och en vändskiva som förband alla tre spår. Under slutet av 1800-talet blev Södertälje en populärt badort, samtidigt som den genomgick en industriell expansion understödd av järnvägen. Under 1910-talet byggdes nya spår samt mellanplattformar och lastkajer för det ökande flödet av passagerare och gods.

Efter flera omgångar diskussioner om att föra järnvägen genom samhället utan resultat, byggdes 1918 ett nytt stationshus som avgränsade bangården mot norr. Arkitekten för det nya huset var Folke Zettervall, som under sin tid som chefsarkitekt på SJ introducerade Törebodataken i stationsanläggningar. Den karakteristiska trälimskonstruktionen kom att bli ett bekant inslag på landets stationer, och än idag är den kännetecknande för Södertäljes bägge stationsmiljöer.

Successivt har spåren förkortas till dagens position och den f.d. bangården blivit ett torg som i sin utformning bär flera tecken av sin historia. Stationstorget har en angenäm skala, präglad av stationshusen som delvis ramar in det och träden i mitten. Samtidigt går den mindre skalan förlorad i rummets otydlighet med få och undermåliga platser att vänta på, och för stort avstånd mellan stationshuset och spåren. Nivåskillnaderna mot Lovisinsgatan bjuder på bra visuell kontakt med Stadsparken men försvårar flödet mellan bussarna och tågen. Även om torget korsas av många gångtrafikanter, kan dess obevakade öppenhet upplevas som otrygg.

Stationstorget har en stor potential att utvecklas i sin nyckelroll som transportnod där byte mellan pendeltåg, buss, cykel och även promenad sker snabbt, tryggt och bekvämt. Det som idag är en kommunikationsyta, en passage utvecklas till en trivsam plats, öppen för en mångfald av människor och situationer.

Framtida stadsutveckling mot väst

På sikt kommer det gamla stationshuset att utvecklas i relation till den kommande exploateringen mot väst. I situationsplanen illustrerar vi de ytor mellan bangården och Nyköpingsvägen som vi tror skulle kunna bebyggas med bibehållen stadsstruktur . Viktiga aspekter är att en kommande struktur behåller och utvecklar gångstråket mot Stadshuset och Campus, samtidigt som nödvändiga parkeringsytor i anslutning till stationen omdisponeras något för att möjliggöra exploateringen.

Den nya paviljongen

Paviljongen är utformad som ett sammanhängande svepande tak som sträcker sig med sin L-form över stationstorgets sydöstra hörn.

Samtidigt som den tar emot bangården i hela dess front, bildar dess volym ett yttre rum tillsammans med det ursprungliga stationshuset. Paviljongen möter upp såväl tåg- som busresenärer från de två olika nivåer som den förbinder, och erbjuder sitt skyddande tak och sittbänkar för övriga förbipasserande.

Genom paviljongens placering utvecklas stationstorgets rumslighet till en sekvens av urbana rum, och platsen mellan paviljongen och huset får en samlad karaktär, blir ett yttre väntrum.

Torget kompletteras med sittbänkar, en lekskulptur och planteringar bland de existerande träden . Där får man plats att vänta på många olika sätt: sittande utomhus – under tak eller under bar himmel – sittande inomhus med utblickar åt olika håll eller lekandes i lekskulpturerna. Det nya torget blir en naturlig mötesplats i händelsernas centrum.

Paviljongens program

Närmast bangården och i anslutning till spärrarna placeras spärrkiosken, med en hiss och en fyra meter bred trappa i anslutning, som kopplar ihop Lovisinsgatans nivå med stationstorgets.

I 100-delsplanen illustreras spärrkioskens hörnläge i anslutning till spärrlinjen. Dess strategiska placering är väl synlig när man närmar sig perrongerna. Personalen har därifrån bra visuell kontakt med vänthall och WC. Utöver spärrkiosken placeras dess bakutrymmen bestående av hall, pausrum, omklädning med wc samt städrum i denna del av paviljongen.

Vi kan även se i alternativ 2 på panel 1, hur en alternativ placering av spärrkiosken skulle kunna utföras, där spärrkiosken placeras på avstånd från spärrlinjen med god visuell kontakt med spärrarna.

Vänthallen har helt genomskinliga fasader mot alla dess sidor, och erbjuder sikt över såväl parken som stationstorget, trappan, bussarna och de ankommande tågen. Den är väl synlig utifrån, samtidigt som den blir en lanterna för gatan och torget när det lyser under de mörkare timmarna. Den nås snabbt från både torgets och gatans nivå. Från vänt- hallen når man Wc och personalrum för tåg- och bussförarna. På det visset finns en genomströmning av personal under dagen vilket bidrar till trygghetskänslan. Personalutrymmen för förarna inrymmer ett mindre pausrum och ett omklädningsrum med dusch och toalett.

I anslutning till vänthall, med ingång från torgsidan direkt utifrån, placeras trygghetsrummet med tillhörande toalett. I norra ändan av paviljongen placeras förråd och städrum med god framkomlighet från torget.

Interiören präglas av träpaviljongens varma karaktär och fasadernas genomsynlighet. Golven föreslås av slipad betong, och belagda med plattor vid våtrum och vid programkrav.
SL´s inredning föreslås placeras mot den avgränsande väggen mot norr, alternativt framför mittpartiet i vänthallen.

En specialsittbänk utvecklas för vänthallen. Med en vikt del i ändan låter den den resande välja riktning att sitta i vänthallen, ensam eller i sällskap. Bänken har underrede av stål, sits av trä och rygg av läder, allt i samma starka orange kulör. Paviljongen erbjuder synliga ytor där skyltar och digitaliserad information kan integreras under fortsattutveckling av förslaget.

Gestaltning och materialitet

Paviljongens gestaltning finner sin inspiration i plattformstakets historiska utformning. Den utgår från plattformstakets geometri och material, för att gå vidare och tolka det i ett samtida utförande med modern träbyggnadsteknik. Det linjära perrongtaket med fristående pelare utvecklas genom upprepning i en paviljong som sträcker sig över en större yta och bildar karaktärsfulla rum, samtidigt som det ansluter till plattformstakets rumslighet.

Paviljongen består av pelare, bågformade balkar och takbjälklagsskivor av korslimmat trä vars yta behandlas med kiselbaserad impregnering och lämnas synlig. Träytans materialitet betonas och skänker byggnaden ett levande uttryck.

Förutom at trä är ett förnybart material med goda isolerande egenskaper, och därför bidrar till ett hållbart byggande, lämpar sig även korslimmat trä, med dess gedigna kvalitet, strukturella egenskaper och lätta vikt bra för denna miljö. Produktionen blir enkel, med en hög grad av prefabricering, vilket möjliggör bearbetningar direkt från fabrik med stor precision och en fin detaljeringsgrad.

Delar av paviljongen avgränsas med genomskinliga eller speglande väggar beroende på vilket program som dessa omsluter. Dessa föreslås byggas med metallpartier med glasning med “structural glazing”-utförande för att ge de täta delarna i strukturen en immateriell karaktär. På det yttre taket läggs pannplåt i aluzink.

Arkitekturens och konstens samverkan i paviljongen

Den nya stationsområde ska vara en välkomnande plats för alla. Det är viktigt att det blir en trevlig, omhändertagen och vacker miljö där många kan trivas och känna sig trygga. En stor del av uppgiften ligger på arkitekturen och bemanningen, men vi tror att konst kan bidra med mycket positiva värden integrerad i denna miljö, inte bara som en prydnad, utan som en aktiv del av gestaltningen.

Som en ankomstport till Södertälje blir denna plats representativ för orten. Resenärens bemötande är avgörande såväl för den som möter staden för första gången, som för dagpendlaren. Här kan spärrlinjens staket utvecklas från ett gallergrinds stängsel till ett berättande muralkonstverk om orten. Med referens till den bearbetade smidesporten till boulebanan i Södertäljes stadspark , eller till porten till Vigelandsparken i Oslo, skulle till exempel ett smideskonstverk kunna bli ett vackert och relevant tillskott till platsen.

Torgrummets omformning inkluderar en plats där de minsta kan känna sig välkomna. En lekskulptur kan bjuda till lek samtidigt som den bidrar till platsens helhetsgestaltning, Som i exemplet bredvid från “spiral parken” i Malmö där vackra spiralformade skulpturer skänker platsen karaktär samtidigt som de väcker barnens klätterlust.

There are two possible ways of exploring the Kemeri National park by foot today. A shorter and a longer promenade are possible on pathways that are carefully lifted from the ground to leave place for nature to grow undisturbed.

The project suggest that the shorter circuit is developed into a wider wooden path offering the possibility for kid-carriages and wheelchairs to cross and a two-direction flow. The longer circuit around the park is left unchanged.

It is in the crossroads of both where a third choice appears: The observatory tower. The tower enables the accessible rise to the magnificent landscape view, at the same time, that it offers shelter on rainy days as well as a meeting space inside.

The movement is organized around a gathering space open to a skylight. A sheltered path in between load-bearing filters of timber slats follows an ascendant spiral trajectory up to the view. The load-bearing envelopes frame the landscape in every turn the ramp takes and offers orientation and directions. Once on the top the free contemplation of the grandness of the place and the sky views is guaranteed by the possibility to take a sit around the central skylight and enjoy the views.

The central space becomes a natural gathering place where to sit at meet up or receive explanations, or wait up for the rain to still.

A sculptural staircase leads down the visitor through the central space. An accessible way down is offered by the outer loop, wide enough for both simultaneous ascendant and descendant flows.

The observatory and gathering tower will be built in massive wood for the beams, pillars and plank flooring,  and CLT elements for the stairways. All dimensioned to grey naturally when weathered and with a silicium treatment for protection. This implies an almost free maintenance of the structure, that can be repainted with the silicium treatment every tenth year.

La plaza del almacén – Plaza

Entendemos el espacio público de la plaza como un lugar de encuentro vecinal dónde conviven todas las edades, y todos pueden encontrar un lugar en ella.

La actividad de la plaza será una combinación de programas espontáneos de mano de iniciativas de los ciudadanos, con programas definidos por los centros culturales del entorno y la municipalidad. En ese sentido el centro cultural El Almacén puede extender su actividad al espacio de la plaza. Se propone un equipamiento con postes de iluminación y tomas eléctricas que posibiliten el uso como escena o cine con proyecciones en el muro. El espacio bajo el sombrajo puede acoger tanto actividades culturales y exposiciones, como mercados de toda índole, y ofrece una sombra a la que sentarse durante todo el día.

Componentes:

El muro             – El muro existente es un elemento importante en la definición del espacio de la plaza, con su perfil contra el cielo azul y su carácterística superficie rugosa y encalada se mantiene limpio y conforma el límite éste del espacio. El muro recogerá proyecciones de cine de verano y eventos varios.

El suelo             – Con inspiración en el paisaje agrícola de la Geria se ordena el espacio de la plaza a partir de un patrón de formas de media luna que recuerdan a los arenados y los “pareones” de cultivo.

El suelo define el espacio público de la plaza hasta las fachadas de los edificios que la acotan, conformando un plano dónde el peatón marca el rítmo y el coche se subordina.

El patrón de elementos curvos ordenan la aparición de espacios de juego y descanso, elementos que se extruyen y toman volúmen generando una topografía en la plaza, una topografía que sugiere usos.

El pavimento se conforma de piedra volcánica marrón de la isla en formato de adoquín colocado en paralelo al movimiento curvo de la nueva geometría como sugiriendo ondas, llenando el espacio entre las huellas de muros que se definen con losas de la misma piedra y de mayor tamaño.

La sombra        –

Como contrapunto al muro proponemos el espacio del sombrajo que ocupa y ordena la zona oeste de la plaza y genera una diversidad de espacios en su entorno.

La esbelta estructura se colorea del verde tradicional mientras que los paños de cubierta se plantean de tejido de lonas blancas. El conjunto tiene una expresión ligera acentuada por la presencia de textiles colgantes que se proponen para acotar espacios y se moverán con la brisa.

El espacio del sombrajo acota el jardín

El jardín            –

Un jardín de cáctus introduce la presencia de lo natural en la plaza. Con una rica variedad de especies queda definido por el espacio del sombrajo. En el jardín se sitúan bancos y entre los cáctus senderos para el paseo y disfrute del jardín.

Dos de los árboles existentes, los más frondosos, se mantienen y en su entorno se plantea la fuente.

La fuente          – El agua como elemento de juego y de apagar la sed se implementa a través de la introducción de caños con grifo, para controlar el consumo, pero introducir otro elemento de frescura en el espacio. Los caños se definen de acero pintado de verde y con gran sencillez surgen de la topografía de la plaza.

Byggnaden är vackert belägen vid vattnet på Lilla Essingen.

Planlösningen är utformad som en sammansättning av fyra enkla huskroppar . Dessa vrids och linjeras mot gata och strandpromenad och skapar en lugn femsidig gård, vars femte fasad är öppningen mot parken och utsikten.

Byggnaden vänder sex våningar mot Primusgatan och sju våningar mot vattnet. Den har en huvudentré mot Primusgatan genom vilken man når husets två trapphus och den har två entréer mot gården i nedre nivån varav en är genomgående och även öppnar mot strandpromenaden.

Planlösningen disponeras så att alla rum har kontakt med yttre fasad, och därför erbjuder ljus och utblickar åt flera sidor.

Byggnadens fasad är tänkt murad i ljust tegel. Fasadens utryck har en ordning av vertikala tunna pilastrar med en tegelstens bredd. Pilastrarna sträcker sig från byggnadens möte med marken genom en låg sockel upp till husets takkrön av samma tegel.

Fasadens yta muras något indragen mellan pilastrarna. Fasadöppningar inordnas i pilasterordningen med en vertikal proportion. Fönstren placeras indragna från teglets utsida och på så vis förstärks effekten av nischer och relief i fasaden. Balkonger är indragna i byggnadskroppen och kompletteras med pinnräcke av stål.

Den nya relaxavdelningen ligger i en slänt mellan ett befintligt gårdsrum och ett naturområde med hundraåriga ekar.

Byggnaden utformas som en vacker och taktil fond, och skapar en fjärde fasad till det befintliga gårdsrummet. En mur av staplade stenar som saxas för att skapa en relief som inbjuder till beröring och ett skuggspel som varierar med dagens olika ljusförhållanden.
Ovanför muren reser sig karaktäristiska cylinderformade lanterniner, och de existerande ekarnas trädkronor.

Framför Spa entrén, och som en del av gårdens yttre rundvandring, öppnas det upp en ny plats, ett mindre gårdsrum som avgränsas med en mjukt formad mur. En perforerad mur med samma uppbyggnad som byggnadens fasad, men med hålrum mellan stenarna.

Interiört skapas tre olika miljöer med hjälp av en mjuk geometri med krökta väggar, cirkulära gårdsrum kring de existerade träden och taklanterniner. En karaktärsfull interiör där tydliga rumsligheter skapas samtidigt som man förnimmer känslan av ett flytande rum när man rör sig längs med de böljande formerna och kring de ursparade naturrummen. Den centrala terrassen både avdelar och binder samman byggnadens bassängdel med relaxdelen. Genom att öppna upp dess glasade fasader får man utomhuskänsla vid varma sommardagar.

Cirkelformen används för att skapa samlande rum, integrera de existerande ekarna i byggnaden och för att leda vidare i rumsupplevelsen. Väl valda öppningar i fasad skapar tydliga utblickar från de olika rummen. Öppningar för att låta blicken ledas bort och vila i fjärran. Blanka vita marmorgolv samspelar med betongytor, foglösa kakelväggar och trädetaljer, såväl som med vatten, glasade ytor och natur, allt under den indirekta ljuset från tak och gårdar.

Förslaget är en bostadsbyggnad för 100 lägenheter, i huvudsak byggt med massivt trä, med en stark karaktär och som utstrålar hållbarhet och innovation.

Byggnaden utformas som en facetterad och skulptural volym som förändras när man rör sig kring den och framträder olika åt de olika gatuperspektiv som finns på platsen.

Byggnadens planform samverkar med konstruktionen för att skapa en stabil struktur och har 3 volymer. Det möjliggör att största delen av lägenheterna har hörnläge med öppningar och balkonger mot flera riktningar. Byggnaden ansluter sig med sin lägre volym till höjden på befintlig bebyggelse och växer sedan i de 2 andra volymerna högre i två steg upp till 16 och 20 plan.

Från gatan samspelar byggnaden i höjd med de befintliga byggnadskropparna, och framträder med en front på 8 våningar. Från längre hål reser den sig vertikalt som avslut på sekvensen av befintliga gavlar, och blir en ny referenspunkt för området. Från parkpromenaden kan man avläsa hela volymens trappande form och dess spännande gemensamma terrasser.

Takterrasserna utformas som trädgårdar med gemensamma lokaler, grillplatser, örtträdgård, bärbuskar, odlingar, och mindre träd.

Den yttre fasaden utformas som en dubbelfasad där den yttre delen består av massiva träribbor och generösa öppningar som bildar en dynamisk mönsterverkan och bidrar till en upplevelse av sprödhet i huset medans den inre delen bekläs med träpanel.

Byggnadens anslutning mot mark följer nivåskillnaden på tomten och tillför entréer och lokaler kring sig. Lokalerna innehåller publika verksamheter som bidrar till ett aktivt gatuliv.

Vidare planeras gröna ytor, nyplanterade träd, en lekpark och gemensamma odlingsplatser i södra och sydöstra delen av tomten i anslutning till promenadstråket.

Vi föreslår ett hus med generositet i de gemensamma ytorna, ett hus som bjuder in till spontana möten och som lämnar plats för medborgarnas initiativ att ta form. Ett hus med ett flexibilitet i lokalutformningen som ger oändliga möjligheter för skapande, parallella verksamheter och verksamhetsbefruktning. Ett hus där alla är välkomna och där Skellefteåborna kan få utlopp för sin fantasi.

Den nya kulturhusets byggnad tar plats mellan Kanalgatan, Järnvägsgatan, Trädgårdsgatan och Torggatan. Det stora programmet organiseras i en artikulerad volym som består att fler byggnadskroppar sammansatta i en helhet.

Ett nytt torgrum “Kulturtorget” bildas söder om Kulturhuset, utformad med en hårdgjord yta med två definierade områden, en planterings yta omslutad av en sittbänk, och en isbana som sommartid kan användas som scen.

Byggnaden utformas exteriört som en ensemble av volymer med ett tydligt sammanhållet utryck. En veckad geometri och en spännande och karaktäristisk takprofil som ger byggnaden en samlad och tydlig närvaro i staden. Samtidigt anpassar byggnaden sig i skala och form till sina olika stadssituationer så att den blir en naturlig del av staden varifrån man än möter den.

Byggnadens karaktär skapas av kombinationen av en gedigen trädetaljering och fasadens geometri. Den veckade geometrin återfinns i den större skalan, i hela husets volymform, och i husets själva yta. En rörelse, som tillsammans med Skellefteås nordliga ljus ger mjuka skuggeffekter till huskroppen och en rikedom och variation till dess utryck.

Byggnaden utformas interiört med en synlig stomme av limträkonstruktion och KL träbjälklag, som organiseras i ett regelbundet rutnät, i en generell plan. I den placeras Scenernas rum och ljusgård genom vilka utkragande trappvolymer och hiss löser de vertikala samband.

Programmet organiseras i byggnaden enligt de två huvudriktningar som finns på tomten. Från norr till söder placeras Hotell närmast stationen och de inresande besökarna. Därefter följer Gästscen/Kongresshall och Västerbottens teaterscener och foajéer centralt i byggnaden. Bibliotek, Kulturhusets arbetsplatser, och Konsthallar placeras närmast Kanalgatan. Från väster till öster skapas en gradering från publikt till icke-publik verksamhet. Längs med Trädgårdsgatan skapas en interiör gata som kopplar samman flöden från innerstaden med flöden från järnvägssidan och ger access till alla verksamheter i huset. Längs med Torggatan organiseras inlastning, vaktmästeri och personalentréer, vilket möjliggör separata interna kommunikationer i byggnaden.

Det nya Maritim museum är en byggnad som utgår från en byggnadstyp: Varvsbyggnaden, en byggnadstyp som är funktionellt och historiskt förknippad med museets innehål.

Varvsbyggnaden består av en sammansättning av längor eller byggnadsskepp med generösa interiöra höjder och en stuktur som kan nyttjas på längden i riktning med längornas sadeltak men även på bredden genom möjliga förlängningar ut i sidoskepp. På det viset skapar den ett rumsligt sammanhang med tydliga kvalitéer och med relevans som en generell behållare för Maritimt Vitensenters program.

Den traditionella strukturen och formen bearbetas genom förlängning, förskjutning, böjning, och fasettering av volymen. Formstrategin genererar en dynamisk och platsspecifik nedbruten byggnadskropp . Byggnadsproportioner refererar till platsens byggnadsskala och dimensioner, med gavlar som har en bredd på 10 m och en maximal höjd av 11m.
Den varierade volymen bildar ett antal yttre rum kring sig i sin relation med landskapet. De tillskapade yttre rumsligheterna är tänkta att användas som en förlängning av utställningsverksamheten exteriört, där även en koppling med den intilliggande hamnen tillskapas.

Så som vissa fiskar biologiskt har anpassat sitt yttre för att bli osynliga genom reflektion , föreslås byggnadens materialitet i gränslandet mellan hav och land mälta in i lanskapet genom ett reflekterande metalliskt skinn. Effekten av den metallreflektionen som eftersträvas, är att upplösa volymen in i landskapet på ett mjukt sätt, som om vi pratade om en vattenreflektion, och förlänga landskapets färgskala i dess fasader. Byggnadens utryck blir på det viset föränderligt med dagsljus- och årstidsförhållanden.

Målsättningen är att skapa ett typhus i massivträ som såväl ensamt som i grupp kan bli en integrerad del av natur- och kulturlandskapet.

Vid utformningen av dessa samtida typhus har vi valt ett utkragande formspråk som förmedlar en lätthet i huskroppen. Husen ges en tydlig riktning och en vertikallitet i organisationen som låter rummen ta del av landskap och utsikt på olika sätt. Volymen är generös och flexibel, luftig och ljus.

Massivträskivor är tvärstyva och tåliga, och har samtidigt låg vikt. Detta ger möjlighet till både stora spännvidder och rationella metoder för snabbt montage.
Husets strukturella princip är två bärande sidofasader och stabiliserande hellånga bjälklags-, fasad- och takelement. Den stora spännvidden möjliggör öppna och sammanhängande rum som lämpar sig bra för dagens boendeformer, där den multifunktionella och stora öppna ytan ses som en stor kvalitet.

Interiört organiseras boendeytan i entréplan kring entrérummets orangeri, som rymmer allt från köksväxter till vackra dekorativa plantor och små träd. Längs med en sidofasad löper trappan upp mot sov- och arbetsrum. Glasade fronter mot landskap och utsikt öppnas såväl från allrum som från sov och arbetsrum. Den illustrerade rumsliga indelningen är en av flera möjliga konfigurationer.

Exteriört har vi valt att låta korslaminerade träelement på ett tydligt sätt bidra till husets uttryck, där fasadernas tektoniskt uppvikta geometri ger byggnaderna deras gestalt. Små livsförskjutningar i sidofasaderna mellan element, och en ramverkan kring husets horisontella fönsterband skapar en enkel men expressiv detaljering.
Taken föreslås utformas i trä som faltak. Avvattningsrännan i takdalen utformas i galvaniserad plåt och förlängs ut ur byggnadskroppen som tydliga vattenutkastare. Fasadens träyta oljas och vid upprepning av hustypen i en svit föreslår vi olika nyanser i träets naturliga färgskala.